Mars

 

“Alice…don’t you think it sad. That in this month the hares are mad! When Lewis Carroll gave them hats, the March – hare since is truly ‘bats’”

Ja, då var det redan mars! Fast, det har ändå lyckats gå en hel vecka in i mars och jag har varit dålig på att uppdatera bloggen. Plötsligt har man massor att göra om dagarna och man är knappt hemma, kul tycker jag, men tråkigt att bloggen får komma i andra hand. Fullt upp med jobb, plugg och vänner. Äntligen börjar man bli som en människa igen, inte som en ljusskygg mullvad! =)

På tal om ljus. Nu när det är mars så betyder det också att dagarna blir ljusare och ljusare, väldigt skönt! Våren är en härlig tid. Snön är borta och solen lyser återigen över Visby idag. Jag och Johan var riktiga hurtbullar imorse och gick runt ringmuren klockan 8! Skönt och uppfriskande.

Johan är ägare av en väldigt rolig bok, som man gärna kan sitta och bläddra i länge. Kult, av Janne Sundling med gästskribenterna Lars Nylin, Anders Jonsson, Per Wikström, Niklas Lindstedt och Kalle Holmberg.

Ett kapitel, år 1968, “Hur såg vi ut egentligen?” berättar:

“Allting var tight. Oerhört tight. Delvis berodde det på att kläderna oftast var i konstfiber. Var det minsta värme kletade kläderna fast vid kroppen av värmen. De nya konstgjorda materialen var gjorda för att tåla mycket, och vara skrynkelfria. Men andas, det kunde de inte. De häftade fast vid kroppen som gaffatejp. Å andra sidan var de iskalla när temperaturen sjönk.

Men det berodde också på modet. Skjortorna skulle vara slimmade, byxorna så tighta att kroppen levde under konstant press. Byxornas skärning i grenen var så maximalt tight att – ni vet vad – snarast kändes som halsmandlar.

Ovanpå detta skulle det finnas volumiös frisyr, helst med polisonger, gärna en gedigen halskedja också och som avslutning på eländet skulle även en helt vanlig grabb ha en liten handledsväska!

Och blev ni inte uttittade beroende på denna look, tog vi det säkra före det osäkra, garderade med luktsinnet också, och stänkte på oss några milliliter Brut 33 eller Old Spice.

Ja, hur såg vi ut egentligen? Allt detta för att imponera på det motsatta könet. De såg i sin tur ut ungefär som oss.

Jo, modet var ju unisex, tjejer och killar skulle se ungefär likadan ut, bortsett från polisongerna då. Visst, modet hade förändrats starkt redan i mitten på 60-talet. I vår föräldrageneration såg man till att markera vuxenheten redan vid konfirmationen. Därefter var det hatt och kostym eller klänning som gällde.

Med den första ungdomskulturen ändrades det. Efter det skulle alla till London och handla i klädbutikerna på Carnaby Street eller King’s Road.

Jeansen blev på många sätt symbolen för det nya. Då liksom nu skulle de helst se lite slitna ut. Om inte annat gick det att fixa till med lite sandpapper. ….”

Jag skulle nog inte vilja vara ungdom på den tiden även om jag tycker att modet då var väldigt häftigt. Men att behöva utstå allt detta för att vara moderiktigt snygg, nej fy bubblan! Tight, värme, kli, överparfymerad och hemmaslipade jeans. Ska det behöva vara så?

Är vi sådana, ungdomarna idag? Vad tusan gör vi för tokigheter som någon kommer skriva en kult-bok om om 30-40 år!?

Det jag kan tänka mig är att vi bleker eller färgar sönder våra hår. Misshandlar det med platt-, lock- och volymtänger (fast det har man ju gjort förr också). Sätter i löshår som kan se så falskt ut att du lika gärna kunde ha rullat ut ett garnnystan och tejpat fast i ditt riktiga hår.

Vi har ju också tighta jeans än idag, jag vet tjejer som fått problem med äggstockarna för att de haft för tighta byxor. Det är ju egentligen helt galet!

Snyggt OCH bekvämt, det är mitt motto när det gäller kläder och mode. Varför utstå något man mår dåligt utav bara för att behaga andra? Den enda man ska behaga är sig själv. Mår du bra och känner dig snygg så tycker andra att du är donnan nr 1!

Tjingeling